Pepinot
Jag är redan trött på den nya bloggen. Det kanske blir ett borttaget kapitel senare, man vet aldrig.
Min näsa blöder och jag har sjukt ont någonstans. Jag vet inte vad det heter, men ont gör det! Det känns nästan som att någon försöker kväva mina lungor. Jag avskyr när det blir så.
Har städat mitt rum idag. Och möblat lite. Tog bort min och Olivers legostad med. Det blev mer space om man får säga så. Haha, det låter urfånigt.
Sen målade jag. Det blev skitfult men nu har jag färg i alla fall. Woah.
NYTT
Den här kommer att finnas kvar, men jag kommer nog inte att skriva i den. Inte på ett bra tag.
I never said thank you for that
Jo, ärligt talat så har jag sagt tack till dig många gånger. Det är precis som du säger, jag sätter plåster på allting. Jag döljer det bara. Det är ganska dumt egentligen, men desperata tider kräver desperata åtgärder. Typ. Aja.
Tack i alla fall, Rebecca, för att du får mig att inse så mycket och för att du bryr dig och för att du säger rakt ut till mig vad du tycker och för att du tycker om mig. Tack tack tack tack tack tack. Massa tack, jag värdesätter det nämligen. Väldigt högt.
♥
Återträff
Nu är jag hemkommen. Tyvärr. Hade gärna stannat kvar ett par veckor till, det hade varit najs! Jag saknar alla så fruktansvärt mycket! Kramringen var söt och jag stoppade alla som var bakom mig bara för att jag var så seg och kramade alla så länge, haha. Till sist sparkade Linor mig i min butt för att få mig att gå snabbare.
Sen när jag skulle säga hej då till Rebecca och Pernilla så började jag gråta och det hamnade på deras jackor. Förlåt, men jag kunde inte hjälpa det. Grejen är bara att jag kommer sakna dem så otroligt mycket, de har betytt så mycket och verkligen stöttat mig i allt vad det nu kan vara. Det är oerhört värdefullt.
Ni finns i mitt hjärta, hörrni!
Denna helgen har jag
- kramats
- gått vilse i Jönköping med Fredrik, Hanna och Hugo eftersom Jonatan dumpade oss på en gata
- skrattat åt Jonatan som sa number one stole the cockie istället för number one stole the cookie
- blivit galet rufsad i håret och puttad av Peter och Jonatan
- kramats
- sovit (lite)
- varit på kvällsmöte
- njutit
- skrattat
- duschat
- ätit
- darrat
- lekt
- kramats
- sprungit
- sjungit
- gråtit
- tackat
- masserat
- pratat i sömnen tydligen
- träffat Johan Lindbom
- och massa mer saker som jag faktiskt inte kommer på för tillfället
Nu har jag egentligen ingenting att säga, mer än att jag verkligen älskar er Flahultare och tack för en så grymt fin helg! Jag hoppas innerligt att vi ses snart igen för jag tycker om er!
NI ÄR GULD VÄRDA ♥
Dagens tips
- hoppat i löv
Mary, did you know?
Idag har jag fått ett konstigt besked. Jag vet inte om jag gillar det eller inte. Jag tycker det känns så överdrivet, men jag antar att det finns en positiv mening med det. Jag får stå ut, typ vinka och le. Om inte mina leendemuskler har rostat fast eller något.
Det är en vecka och en dag kvar tills jag är på återträff… WOAH! Jag längtar så jag blir helt prillig!
Sofie Gustavsson
Schofiieee, Schofiiiee…
Alltså, det är verkligen så kul!
Sofie, den här dagen har blivit en dag då jag tänkt på dig. Igår nämnde jag en av kvällarna i Bojestigs lägenhet, du vet ”Lovisa, man märker när du skrattar för då guppar hela madrassen!”? Helt galet vad jag skrattade ännu mer när du sagt det! Det har jag tänkt på idag.
Jag har tänkt på missa-nattmackan-kvällen på Flahult 07. Två år och tre månader sen ungefär, men jag minns den verkligen. Det var trevligt.
Eller varför inte beiga, fräscha galoscher?
Eller den gången precis efter midsommar då jag sov hos dig och bara hostade hela tiden?
Eller kanske lektionen på Flahult 08 när jag somnade och du puffade på mig och frågade om jag sovit gott?
Eller alla gånger du har stöttat, lyssnat, pratat, funnits där, tillrättavisat och tagit hand om mig?
Hur som helst så är jag så glad att du vill vara min vän, för du bryr dig verkligen vare sig det är stora eller små saker. Jag tycker om dig väldans mycket! ♥
Ta hand om dig och när du känner dig ensam så tänk på mig. Jag finns liksom där även om det inte är så fysiskt, men som en liten del av ditt kärnhus!
Sofie Gustavsson
This good day
Idag steg jag upp klockan 6.00. Klockan 8 steg jag på bussen till J-staden. Matilda hade försovit sig lite så hon hann inte möta mig klockan nio men efter en stund kom hon i alla fall och hon var imponerad över hur tidigt jag hade gått upp, haha. Vi gick till kyrkan efter att ha funnit att inga affärer var öppna halv tio på förmiddagen. Eftersom min vän var försoven så hade hon inte ätit frukost, men hon började leta i kyrkan. Först hittade hon kex som smakade platsförpackning. Sen tittade hon i kylskåpet och hittade saft och chokladbollar – mums! Sen började mötet.
Mötet tog slut och då skulle Matilda greja lite i kyrkan till några artister som skulle spela på en konsert i kyrkan på kvällen, och jag hjälpte till lite. Och efter fixande så gick vi för att äta. Jag åt en jättestor ost- och skinkmacka, vilket jag verkligen ångrade efteråt. Men god var den! Vidare vi gick, hand i hand… nej. Men till ICA gick vi för Matilda och hennes vän behövde vindruvor men hittade inga. Sen satte hon mig på en buss och sa hejdå.
Bussen gick mot A6. Fast den åkte. På A6 skulle jag träffa fina Elin Fredriksson som jag inte träffat på så länge. Först hittade vi inte varandra, haha, men sen så. Vi satt och snackade (pinsamheter, bajsblöjor och giftermål var väl de största ämnena vi tog upp) och fikade lite och det var fruktansvärt trevligt måste jag säga. Det borde göras om inom en snar framtid, om jag får uttrycka min önskan. Det blev tyvärr inte så många timmar men jag är otroligt glad över att det blev av över huvud taget!
Sen väntade jag på min buss. I tre timmar och 30 minuter. Hehe. Nu tänker väl ni som läser detta att jag är helt mongo, men tiden gick inte så långsamt som man kan tro. När jag satt där på stationen så sprang plötsligt en kvinna med en väldigt stor väska som såg ut att vara himla tung. Hon verkade ha bråttom. Det var ganska orättvist att jag inte kunde dela med mig av all den där tiden som jag hade.
Nu är jag hemma ändå, och jag ska plugga naturkunskap. Jag är verkligen SÅ opepp. Så. SÅ. Helt bläk är det.
Det var i alla fall en himla bra dag, tack för den, fina vänner. Jag tycker om er fantastiskt mycket, det ska ni veta! ♥
Shadowland
Nu blidde jag sårad igen. Jag fattar inte varför jag ska vara så lättstött. Jag VILL INTE.
Varför kan jag inte gråta? Jag som tidigare har varit en känslomänniska, haft ett hett temperament och lätt att gråta, skratta och inte skämts över den jag är. Vad hände med mig egentligen? När jag pratar om mig själv är det som att prata om någon annan. Jag brukade älska att bli arg när jag kände att jag brydde mig om något. Att ha något att brinna för är det jag lever för. Visst brinner jag, men jag hittar ingenstans att göra av mig själv eller mina känslor. Var finns min plats?
Jag önskar att jag inte tänkte så mycket. Jag är lite trött på samma sak om och om igen. Vissa saker har bara en oerhörd effekt på mig. Jag skulle nog till och med vilja påstå att jag är ledsen. Usch, jag tycker inte om känslor. Kanske lite drastiskt skrivet, men just nu är det så.
Sova ska jag göra nu. Tänker inte försova mig imorgon, för jag ska till världens bästa stad (!) och träffa fantastiska människor.
Idiot, fula tjockis
Det finns ingenting som sårar som ord. Jag förstår inte hur man har vett att kalla folk ord som inte ens borde finnas i det svenska språket. Det är så himla okänsligt, förstår de inte själva vad de säger? Det är ju sorgligt. Fast det är ännu värre när de vet precis vad de säger och hur mycket det sårar. Jag bara känner att jag vill skrika rakt ut när jag hör sånt. Men det gör jag inte, och det är inte för att jag är rädd att bli utsatt (det är jag redan), utan för att jag inte är modig nog att stå upp för mina åsikter. Jag är inte modig, det är jag inte. Även om vissa faktiskt påstår det och jag fattar inte var de har fått det ifrån. Jag är faktiskt ganska feg av mig. Jag önskar att jag vågade stå upp för de som inte vågar stå upp för sig själva. Det skulle kännas så bra! Men jag vågar inte.
Jag är fruktansvärt blundig. Och lite ledsen. Jag vill ha söndag. Och 23 oktober.
Times are changing
Nu ska jag berätta en fantastisk sak.
Idag när jag kom hem så visste jag att jag skulle få ett brev. Jag klev ur bilen och pappa gick till postlådan. Jag väntade i köket och fick så småningom brevet. Jag log otroligt stort med hela ansiktet och resten av kroppen bubblade. Kuvertet slets upp av mina darrande händer och lästes snabbt igenom. Sen sprang jag upp till mitt rum, satte mig vid datorn och gick in på KSSBs hemsida och anmälde mig till Flahults återträff.
Från det att jag fick brevet av pappa till det att jag anmälde mig förflöt ungefär 15 sekunder.
ÅTERTRÄFF OCH MED DE
SOM JAG ÄLSKAR MESTAST!
WOAH! ♥
Jag vill ha en hund, en blå
Jag har en butik, jag säljer skruv och spik
- Aha…
…så han har KORV i sitt akvarium!
HAHAHHAHA!
Jag mår illa, har fyrkantiga ögon, ont i magen och är väldigt irriterad. Det sistnämnda bara för att jag klagar så mycket. Suck.
Jag är otroligt duktig på att måla i paint. Min urflippade naturkunskapslärare och min käraste vän Haaaannnnnaaaaaa uppmuntrar mig i alla fall. Trevligt med lite stöd, hihi.
Everything
Idag mår jag hemskt. Är trött, less, lack, ledsen, sur, deppig. Bläk.
JNJABJKFBJKLAJKLHUFRNLNDJALKBHUILGHRUILNFEKAULBV JKLNBEUVILABIVLBUSDLNEIOÖNVJEOÖ EVNINVJE EJNJKBDUJBUODABUILDBAUILBUDLV JNÖAÄPEJHGVUIAO#/TRFIOJKLNEMOFÖN VKGU/E#()”T/)POGHÖGLBLGUHDIKL
Att skriva av sig hjälper verkligen inte idag. För texten kan inte kramas.
Nu ska jag göra klart en av alla miljontals läxor jag har fått. Läxor är ganska överskattat, och VARFÖR tycker alla lärare att just deras läxa är den viktigaste?
Här dansar herr Gurka
Alltså, det är som att människan avsiktligt går in för att irritera mig så mycket och få mig att må så dåligt som det bara går! Helt knäppt.
Jag sitter och lyssnar på barnsånger. Herr Gurka, till exempel. Jag tror att jag inte förrän för ett år sen fattade hur texten i den går. Här dansar herr Gurka, pådevalsomanskurka. Så trodde jag att den gick. Men nu har jag ju fattat att han dansar både vals och mazurka. Ja, så kan det vara.
Igår (i natt) såg jag sista avsnittet av Lilla Huset på Prärien. Walnut Grove sprängdes i många bitar. Jag lipade. Det är det sorgligaste avsnittet i hela serien, tycker jag. Men, ingenting varar för evigt.
